Vet inte var jag ska börja någonstans.
När jag började Eriksdalsskolan kändes allt hämskt, att jag inte skulle få några
vänner, att alla skulle kolla snett på mig! Jag gick in i klassrummet och såg en tjej,
en tjej som var sig själv, en tjej som hade självförtroende, en tjej som man kunde lita på.
Dagarna gick, o jag vågade inte prata med dig. Var rädd att bli utskrattad!
Vi pratade till sist och dendagen är nog den bästa jag någonsin uppleft. Att träffa dig!

Allt blev bara underbarare och underbarare och tillslut började vi
prata om kännslor och sova över hos varandra! Man kunde lita på dig till 100 procent!
Våra stunder när vi var ensamna med varandra kunde man vara sig själv! Bara sig själv!

Jag böt skola efter ett år i Eriksdals och det kändes hämskt, Mer en hämskt. Vi sa förväl och pratade i telefon
och på sms i veckor, drygt 1 månad!
Tillslut så slutade vi prata o vintern kom o allt blev ensamt, alla minnen blev svarta, allt blev
svart för mig! Vi slutade prata i månader och i alla dessa månader har jag kännt mig ensam men inte
vetat varför riktigt! Det är då jag tänker på dig! Att det var du som lös upp mina dagar!

Nu har vi äntligen börjat prata igen och jag börjar hitta mig själv igen! Det är du som har fixat det min
underbaraste. Jag är bara rädd att när vi träffas igen, att det kommer bli stelt, att båda vi har växt upp och förendrats. Blivit mer tråkiga o mognare, vill vara samma oss  som förut, skrattade  åt allt, och levde
livet tillsammans! Rädd att ingenting kommer bli som förut.

Razicka Sjöberg